Kropp i oordning
Det är något som inte alls är bra med min gravida kropp. De senaste två veckorna har mina hittills ganska hanterbara graviditetskrämpor förvärrats och komplettrerats med flera nya. Foglossningen har börjat bli rejält störande, jag har domningar i händer och armar, får kraftiga smärtor i svanskotan av att sitta länge, jag har fått sämre syn och har känt mig alldeles otroligt trött och liksom allmänt håglös. De senaste dagarna har jag dessutom haft sammandragningar av och till.
Imorse var jag hos min barnmorska och hon konstaterade att mitt blodvärde är alldeles, alldeles för lågt, trots att jag äter en rejäl dos av järn, samt en järnrik kost. Det, tillsammans med mitt låga blodtryck (105/55), förklarar ju helt klart varför jag varit och är, så himla trött och orkeslös. Vi kom tillsammans fram till att jag kanske borde vila ett tag och jag bestämde mig för att tala med min chef om att vara hemma en vecka och försöka låta kroppen komma ikapp. Kändes jäkligt skumt dock, eftersom jag varit hemma så länge över jul, men jag har ju inte vilat särskilt mycket för det. Jag är ganska kass på att vila! Men nu var alltså tanken att jag skulle försöka.... Kändes jobbigt som faan att prata med jobbet, men vad gör man? Det är ju dessvärre inte bara mig det gäller, utan mitt lilla barn också. Det sista jag vill är att föda barn nästan fyra månader för tidigt....
Alltså har jag varit hemma idag. Och det var nog tur, för under dagen tilltog sammandragningarna samtidigt som de började göra ont och på eftermiddagen kände jag att jag var tvungen att ringa förlossningen. De tyckte att jag skulle komma in och givetvis for vi in, bums! Väl därinne undersökte de mig, men allt verkade bra, tack och lov!! Livmodertappen var hel och stängd och bebisen visade inga tecken på att må det minsta dåligt. Det var bara till att hem och vila. Imorgon bitti ska jag nu lämna urinprov på vårdcentralen här - tydligen kan en urinvägsinfektion ge sammandragningar....
Nu sitter jag här och känner mig allmänt misslyckad. Hur tusan blir det nudå? Sammandragningarna har avtagit nu, kanske på grund av att jag inte känner mig lika orolig längre??? Fåse om jag har en urnvägsinfektion nudå - kan säga att jag hoppas innerligt på det. Vad beror det annars på?? Och kommer det att bli så igen?
Jag hoppas innerligt att allt går bra med min lilla bebis, givetvis, men jag hoppas också att jag kommer att må bättre ganska snart!! Jag känner mig SÅÅÅÅ skyldig av att vara hemma!! Förhoppningsvis ska en veckas ordentlig vila göra susen för min kropp....
Imorse var jag hos min barnmorska och hon konstaterade att mitt blodvärde är alldeles, alldeles för lågt, trots att jag äter en rejäl dos av järn, samt en järnrik kost. Det, tillsammans med mitt låga blodtryck (105/55), förklarar ju helt klart varför jag varit och är, så himla trött och orkeslös. Vi kom tillsammans fram till att jag kanske borde vila ett tag och jag bestämde mig för att tala med min chef om att vara hemma en vecka och försöka låta kroppen komma ikapp. Kändes jäkligt skumt dock, eftersom jag varit hemma så länge över jul, men jag har ju inte vilat särskilt mycket för det. Jag är ganska kass på att vila! Men nu var alltså tanken att jag skulle försöka.... Kändes jobbigt som faan att prata med jobbet, men vad gör man? Det är ju dessvärre inte bara mig det gäller, utan mitt lilla barn också. Det sista jag vill är att föda barn nästan fyra månader för tidigt....
Alltså har jag varit hemma idag. Och det var nog tur, för under dagen tilltog sammandragningarna samtidigt som de började göra ont och på eftermiddagen kände jag att jag var tvungen att ringa förlossningen. De tyckte att jag skulle komma in och givetvis for vi in, bums! Väl därinne undersökte de mig, men allt verkade bra, tack och lov!! Livmodertappen var hel och stängd och bebisen visade inga tecken på att må det minsta dåligt. Det var bara till att hem och vila. Imorgon bitti ska jag nu lämna urinprov på vårdcentralen här - tydligen kan en urinvägsinfektion ge sammandragningar....
Nu sitter jag här och känner mig allmänt misslyckad. Hur tusan blir det nudå? Sammandragningarna har avtagit nu, kanske på grund av att jag inte känner mig lika orolig längre??? Fåse om jag har en urnvägsinfektion nudå - kan säga att jag hoppas innerligt på det. Vad beror det annars på?? Och kommer det att bli så igen?
Jag hoppas innerligt att allt går bra med min lilla bebis, givetvis, men jag hoppas också att jag kommer att må bättre ganska snart!! Jag känner mig SÅÅÅÅ skyldig av att vara hemma!! Förhoppningsvis ska en veckas ordentlig vila göra susen för min kropp....
Kommentarer
Postat av: Tessan
Nu Terese, får du ta och lyssna på din kropp. Detta är INTE att leka med. TRO MIG!! Om du vill prata med någon som vet vad det handlar om så hör av dig!!
Ha inte dåligt samvete för jobbet. Lova mig det. Det är svårt men nu gäller det ert kommande barns väl och ve. Gör inte som mig och ignorera signalerna. Själv blev jag så trött på allting som hände i magen att jag mer eller mindre slutade bry mig. För om man har blivit tillsagd att allt är bra trots sammandragningarna så litar man ju på det. Eller hur??
Håll dig i skinnet nu och ta det lugnt!! (Det gjorde inte jag på slutet..)
Sen tycker jag att du ska försöka ställa in dig på att ta det lugnt resten av graviditeten!!
Massa kramar till dig!!
Trackback
