Att ta en dag taget
Nu är det enda egentliga rådet jag får från precis alla att "ta en dag i taget"... Ja, förutom att vila då, förstås..:). Missförstå mig inte, jag är otroligt tacksam för allt stöd och de råd jag får!!! Utan stöd från nära och kära skulle jag gå under, tror jag - det är inte det! Jag vet bara inte HUR TUSAN MAN GÖR!!! Hur tar men en dag i taget???? Jag bara MÅSTE planera! Annars tappar jag förståndet, banne mig! Nu försöker jag verkligen, verkligen hela dagarna att inte göra något alls och det är såååå hemskt! Varje kväll slutar med att jag bryter ihop, storgråter i fullständigt uppgiven hopplöshet över mitt liv..... Usch, jag vet att jag gnäller och att jag borde ta mig i kragen och skärpa till mig, eftersom ju detta inte bara handlar om mig och blablabla, men hur gör man? Det funkar liksom på dagarna, hyfsat, men på kvällen liksom brister allt försvar.
Jag försöker att leva på någorlunda som vanligt och ett sätt är ju att försöka att inte bara gnälla, utan att fokuser på positva saker. Det gäller ju även här på bloggen... Jag ska försöka. Jag försöker.
Hur man gör? Jag har lite boktips som hjälpt mig att vara en mer "normal" människa i stunder av galenskap. Yoga är också bra. Kroppskontroll samtidigt som man lär sig olika avslappningstekniker. Yinyoga rekommenderas i så fall. Kan man gå på även med varierad magstorlek. Med små steg i taget kommer man långt. Det första steget är väl att vilja förändras över huvud taget. För mig går det förmodligen åt helvete med det lilla krypet, hoppas allt går bättre för dig,
hälsn C
Ja, jag tror faktiskt att det är just det du gör nu. Tar en dag i taget och ingen är ju expert i början. För mig tog det ett år att kunna slappna av med meditation när jag var som sämst i panikångesten. Men jag gjorde det varje dag trots att jag inte tyckte det fungerade. Jag låg där och skakade i panik men lyssnade ändå på avslappningsband, för vad hade jag för val? Jag visste att jag inte kunde ha det som jag hade det utan grep minsta halmstrå av hopp. MIn mamma var den som satte på ett avslappningsband med Uneståhl och sen fick jag ligga där och lyssna tills paniken avtog. Det kunde ta timmar, ibland dagar. Men till slut gick det. Och för varje gång blev jag liiite duktigare på att fokusera tankarna, liite duktigare på att uppmärksamma alla tankar som snurrade i mitt huvud.
När ett år hade gått ungefär kunde jag komma in i ett avslappnat tillstånd på ett par minuter och från och med den dagen så visste jag att hur jävligt jag än skulle må så hade jag alltid den där platsen inom mig där jag kunde finna lugnet.
Det var en oerhörd lättnad. Detta var innan jag åt några mediciner överhuvudtaget så jag visste inte om att man kunde ha kommit dit mycket snabbare med en tablett. I efterhand tror jag det fanns någon mening med det. Att jag skulle lära mig, av egen kraft, att försätta mig i lugn.
Vad Du ska göra kan bara du veta. Tålamod är nog en viktig ingrediens och en öppenhet för sådant som du kanske avfärdat som humbug innan. Allt är inte ettor och nollor här i livet. Ibland fungerar sånt som inte går att räkna fram, inte går att bevisa.
Så ta den här resan som en lärdom, du ska lära dig något nytt och när du funnit det kommer du ALDRIG glömma den kunskapen.
Vill du ha mer konkreta råd så hör av dig!!
Massa kramar.
