Graviditetsrapport
Tiden springer på - nu är jag i den 23:e graviditetsveckan eller i mitten av femte månaden om man föredrar att uttrycka sig på det sättet.
Jag måste nog säga att jag mår väldigt bra, även om det fortfarande är svårt att acceptera att kroppen förändras mer eller mindre okontrollerbart. Men det faktum att det nu är uppenbart att det är en bebismage jag har, gör det mycket lättare att hantera. Att jag dessutom flera gånger dagligen känner hur det sprakas och rumstreras därinne gör det ännu lättare. Men vissa dagar är det hårt...
Det känns helt enkelt skumt att begränsas av sin kropp - det är jag inte van vid. Nu blir jag ju lite småtrött av en timmes långpromenad, ok att tröttheten försvinner snabbt, men ändå! Det är trist! Och jag antar att det bara kommer att bli värre och värre ju tyngre och otympligare jag blir. Men - det är ju en begränsad tid det här. Sen kan jag gå in för att träna hårt och bli slimmad med liv och lust om jag så vill. Den tanken är tröstande oavsett vad som sker senare.
Men förutom att vissa dagar är lite tyngre rent mentalt så är jag ganska pigg och glad för det mesta. Jag har inga grymma besvär mer än att jag är täppt i näsan konstant och väldigt ofta får halsbränna. Jag antar att jag ska vara tacksam så länge det fortsätter såhär. Den berömda och beryktade foglossningen har jag ännu knappt kännt av, mer än att vissa gymnastiska och vighetsbaseraderörelser (hohoho..) är lite läskiga och svåra att utföra... Men det tror jag också att jag överlever.
Jag måste nog säga att jag mår väldigt bra, även om det fortfarande är svårt att acceptera att kroppen förändras mer eller mindre okontrollerbart. Men det faktum att det nu är uppenbart att det är en bebismage jag har, gör det mycket lättare att hantera. Att jag dessutom flera gånger dagligen känner hur det sprakas och rumstreras därinne gör det ännu lättare. Men vissa dagar är det hårt...
Det känns helt enkelt skumt att begränsas av sin kropp - det är jag inte van vid. Nu blir jag ju lite småtrött av en timmes långpromenad, ok att tröttheten försvinner snabbt, men ändå! Det är trist! Och jag antar att det bara kommer att bli värre och värre ju tyngre och otympligare jag blir. Men - det är ju en begränsad tid det här. Sen kan jag gå in för att träna hårt och bli slimmad med liv och lust om jag så vill. Den tanken är tröstande oavsett vad som sker senare.
Men förutom att vissa dagar är lite tyngre rent mentalt så är jag ganska pigg och glad för det mesta. Jag har inga grymma besvär mer än att jag är täppt i näsan konstant och väldigt ofta får halsbränna. Jag antar att jag ska vara tacksam så länge det fortsätter såhär. Den berömda och beryktade foglossningen har jag ännu knappt kännt av, mer än att vissa gymnastiska och vighetsbaseraderörelser (hohoho..) är lite läskiga och svåra att utföra... Men det tror jag också att jag överlever.
Kommentarer
Trackback
