Dagens Outfit
Hej!
Om man tittar på det du skrivit om dina veckor på jobbet och summerar essensen i det du skriver så känns det som om du behöver lyssna på Kjell Höglunds låt "Man vänjer sig".
Min tes* (* så jävla originell är den kanske inte, men ändå) är att man alltid tröttnar på sitt jobb hur spännande och inspirerande det än må verka. Alla andra påståenden är bull.
Så med det i bakhuvudet tycker jag att du skall ta och lyssna på Kjellas låt och kanske spela den lite för högt när mellaningenjören smyger omkring i din närhet.
So long.
Aha, nu blir jag nyfiken, det får jag ta och göra.. =). Ha en bra dag! Kram!
(Jag vet att du sagt att du inte är en sån som säger/skriver kram, men sån är jag. Lite hemligt i detta fall eftersom vi inte träffats på nästan 10 år men det struntar jag blankt i. Vore du här skulle jag vilja ge dig en kram, så det så. Nu ska jag avsluta den här parentesen.)
Ok!
Jag skulle besvara kramen. Som ett tillägg kan jag säga att jag även är en person som inte okynneskramar folk i största allmänhet, så det är liksom inte bara verbalt. Med detta inte sagt att du måste känna dig hedrad för att herr stone face visade en känsloyttring... Nu har jag ingen aning om vart det här resonemanget skall leda så det är väl lika bra att lägga ned.
Summan av allt svammel var nog att jag skulle tycka att det vore roligt att träffas. Summera de tio åren och nog vore det allt på sin plats med en kram. KRAM!
Jepp visst skulle det det? När det gäller kramar är jag nog en mer verbal kramare än en fysisk. Har lite svårt för kroppskontakt överhuvudtaget. Eller snarare jag har svårt för människor som kommer "för nära" typ som ska ta en på armen när de pratar och sånt. uuuu, jobbigt. Men nää,nu lägger jag ner, satan vilket babbel det blev om dessa kramar!
