Mörkret skingras
Monstret anlände igår kväll och precis som tidigare så har det en förlösande effekt. I dubbel bemärkelse om man tänker närmare på det, hehe.
Det känns lättare idag, tack och lov. Känns inte som jag sitter instängd i en brunn längre riktigt - någon har lättat på locket där uppe och jag kan iaf se lite ljus sippra in. Bara att börja den jävla klättringen då - igen. Detta är metaforernas dag, som ni märker. Är lättare att skriva om jobbiga saker i metaforer och med glimten i ögat. Skumt, men så är det. Blir så melodramatiskt annars. Som att det är så himla synd om mig, liksom. Det är det inte, det är inte det som är poängen. Tyckte jag synd om mig själv skulle det ju vara för att jag tyckte att jag förtjänade att ha det bättre och det vet jag inte riktigt om jag tycker att jag gör... Man mår väl lite som man förtjänar antar jag. En del reder ut sina problem, andra inte och då kanske man kan få skylla sig själv?? Jag vet inte. Att få en diagnos på sig är ju också ett sätt att lösa problemen - man fråntar sig därmed en hel del av ansvaret. har nåt att skylla på liksom. Har aldrig varit särskilt sugen på det. Vet inte om jag vill veta egentligen. Dessutom är jag sån att jag tror (VET, hehe) själv allra bäst allt om mig själv. Har svårt att lita på någon läkare/psykolog. De känner ju inte mig. På riktigt.
Well, dags att jobba vidare. Det är förresten sol idag också. Kan också vara en orsak till att det känns lite lättare.
Måste ju självklart lägga in en liten kommentar här ang. diagnos.
Jag känner såhär. Det är mycket lättare att stoppa huvudet i sanden och inte kännas vid de sidor som räknas som brister i dagens samhälle än att acceptera dem och ändå stå för den man är.
Det krävs mod, styrka och kraft att ta itu med det man vet behöver förändras det allra svåraste kan vara att faktiskt älska sig själv för den man är - inklusive brister!
En diagnos har i mitt fall betytt att jag fått ett erkännande för mina problem, det är inte något som "jag själv hittat på och som bara finns i min egen värld" utan ett medicinskt faktum.
Det känns bra.
Men sen kan jag välja vad jag vill göra. Skita i att det finns och leva med mina begränsningar, eller ta itu med det. Att få "på papper" vad som är ens diagnos har ju inget att göra med hur man hanterar det. Det är ett val man gör.
Mod är att möta sina värsta tänkbara sidor, acceptera dem, hantera dem och älska dem.
Så lever jag mitt liv. ;-)
En liten korrektion till sista meningen...så FÖRSÖKER jag leva mitt liv...;-)
