Tusses Blogg

Jag ammade Linn fullt i sex månader, sedan började vi så smått ge henne annan mat. Eftersom det funkat så himla bra, har jag nu, sedan två veckor tillbaka (när Linnis blev nio månader) kunnat sluta amma helt. Från början var min plan att amma helt och delvis tills hon blev ett år gammal, men för ett tag sen kändes det som om att både jag och Linnis var redo för att sluta. Med största sannolikhet kände jag rätt också, eftersom det gick så lätt att avvänja henne.



Amning är en sådan sak som det verkar tyckas en hel del om och tydligen väcker en det en hel del känslor också. Själv fattar jag inte varför, jag menar, vad kunde rimligen vara mer naturligt än att en däggdjurshona diar sin unge? Ok, vi människor anser oss vara otroligt mer sofistikerade än andra däggdjur, men vi vill väl fortfarande det bästa för vår avkomma? Och det vet ju alla att den bästa födan för bebisar är bröstmjölk, förutsatt att man inte knarkar då såklart. På vilket sätt kan det vara upprörande och provocerande? Nä, jag förstår inte. Det finns vissa kvinnor som inte kan amma och det är ju inte mycket att göra åt. Sedan finns det de som av en eller annan orsak inte vill amma och givetvis respekterar jag deras åsikt, men om jag förstår dem? Nä, egentligen inte.



I början var det otroligt mysigt att amma Linn och då trodde jag att jag skulle sörja den dagen jag skulle sluta. Då låg hon där länge och stilla och hade inga tänder..:). Större delen av dygent gick åt till amning i början, men det gjorde inte mig det minsta. Det var ju liksom min uppgift här i världen just då!!  Det var fortfarande mysigt att amma på slutet, men bra mycket svårare. Precis allt distaherade Linnis och jag hade all möda i världen att hålla henne kvar i famnen. Hon blev superirriterad av att bli lagd ner, åt extremt fort och sparkade och fäktades under tiden. Dessutom bet hon till då och då, som för att liksom krydda till det hela lite. Ok, kvällsamningen var mysig hela tiden, men i övrigt kändes lite jobbigt på slutet.



Nu när jag så slutat känns det bara skönt och inte det minsta sorgligt. Det hade inte funkat att amma Linn i tre månader till, hon var färdig med det nu och dessutom har hon inget näringsmässigt behov av det längre. Mysstunder får man ialla fall, nattningen till exempel är alldeles underbar! Det var fantastiskt mysigt att amma och jag kommer alla gånger att göra det igen om jag får ytterligare ett barn, men nu är det otroligt skönt att det är över. Jag känner mig helt och hållet som mig själv igen och min kropp ser ut och känns som innan graviditeten.

Det var väl det hela!